Mailade min chef idag på jobbet. Orkar inte svara i telefon. Skrev att min mobil är trasig och att jag fortfarande är sjuk i ögoninfektion. Det är ju halv-sanning iaf. Orkar inte dra upp med att jag mår psykiskt dåligt.. det är inte många som tar det så seriöst eller bra.. (pratar från erfarenhet)
Jag orkade iaf leta reda på en emailadress till en psykolog på nätet och jag skickade ett mail och förklarade min situation och att jag verkligen behöver hjälp.
Jag tror jag har BPD (Borderline Personality Disorder). Jag uppfyllde iaf alla kriterier på symtomerna som jag hittade på en BPD-sida.
Varför blir man sällan trodd? Jag har alltid fått höra att jag inbillar mej allting.
oh well..
Mamma ringde igen och kollade läget. Inte sån skillnad sen igår…
Sov inte så bra inatt… vaknade upp av en panik-attack. Satt och kämpade med att få in luft och hostade… kanske drömde jag en mardröm…
Jag vill ha svar från mailet jag skickade till psykologen… vill bli hjälpt, trodd… någon som verkligen kämpar med att hjälpa mej på en proffisionell nivå. Inte nån som bara vill åt mina pengar. För så är det när man behöver hjälp i det mänskliga samhället; Betala eller bli utslängd. Ta hellre livet av dej än att belasta samhället, typ… fast det är klart… dör man så måste ju nån betala för det med… kista..kremering.. sånt antar jag..
Har man inga pengar är man inte värd nåt. Kan man inte betala så är det kört. Det är den verkligheten jag jämt kämpar i.
Jag kommer ihåg när jag och min kompis åkte in till sjukhuset med ambulans för att hon hade väldiga magsmärtor. Den första frågan hon fick vid ankomsten var: ”Ska du betala med faktura eller kontant?”
Systemet tar oss käpprätt till helvetet.
Det beror ju på vad för chef man har och du har rätt att vara sjuk, spela roll om dom blir griniga, jag har ett grinarsle på mitt jobb som blir sur om man är sjuk, han är ju inte högsta chef då förstås.. men jag var sjukskriven i några veckor när jag mådde skit efter att mitt ex gjorde slut, men då var han faktiskt förstående och stöttande när det handlade om psyket helt plötsligt.. har en asbra doktor på vårdcentralen.. Om du är riktigt sjuk så kan du ju inte jobba och då är det ju bättre att du försöker gå till vårdcentralen till att börja med så kan dom ju hjälpa dig därifrån.. Jag menar hur ska du kunna ta hand om nån annan om du inte mår bra själv, så länge du inte ligger hemma och dör om du blir sjukskriven, du måste få riktig hjälp.
Och berätta om du känner dig orättvist behandlad.. känner du att du får en läkare som du inte trivs med så säg till en sjuksyster eller nåt att du vill byta.. nåt som jag lärt mig under dom här månaderna när min pappa varit sjuk är att det finns så otroligt mycket underbart vårdfolk därute som verkligen bryr sig, sen kommer det några idioter och förstör för alla andra.. en gång när jag var hos en doktor för länge sen så sa han: Men tror du att du är ensam om att känna såhär eller? blev helt paff och ledsen.. idag hade jag fan slagit han på käften
Bra att du iaf tagit ett steg för att kontakta nån =)