Har börjat dejta Pelle igen. Några saker stör mej ang. det och det är:
1. Vi ska ta det ”lugnt”. Och ingen av oss har en aning om vad det innebär, men tydligen är det ”lugnt” vi ska ta det…..

2. Kan jag lita på honom, att han kommer vara där för mej även när jag mår dåligt? Det var ju typ det som fuckade upp allt sist..

Men så är man väl förblindad av kärlek också. Usch. Jag hatar ordet kärlek och kär och allt som har med det att göra, men jag tror fan jag trillat dit igen nu. Jag är fan kär i grabben! Helvete… det är därför jag försöker koncentrera mej på typ allt annat i mitt liv än tankarna på honom nu. Jag är uppväxt med att tro att varje gång nånting bra händer så är det bara en varning om att allt kommer gå åt helvete sen :-/ Men jag kämpar för att ändra dom tankarna, men har man haft dom i snart 25 år så ändras det inte på en natt!
Pelle är i Lund och jobbar i knappt en vecka nu. Jag har lovat mej själv att inte höra av mej till honom, utan låta honom göra det, om han behagar. Jag torterar mej själv som vanligt alltså…

Semestern kunde inte börjat mer konfundersamt..! Han är ju så jävla rädd också! Känns som att jag går på en tunn lina och ett felsteg så är det kört… känns som jag väntar på att få en käftsmäll igen (inte bokstavligt talat!!). Känns som jag går på tå, aktar mej för att inte få nån elektrisk stöt som slänger mej tillbaka till skiten igen… allt för den här grabben!! Men säger jag det här till honom så backar han väl ännu mer… Jag förstår hans rädsla men samtidigt inte. Om han är rädd för att bli sårad på nåt sätt så är väl jag levande beviset på att man faktiskt överlever?? Man måste ju för fan offra för att vinna nånting! Jag har lärt mej saker varje gång en kille bränt mej eller varit ett arsel, och lik förbannat står jag här på mina bara knän framför Pelle och vill inget mer än att han säger att det är mej han vill ha i sitt liv! Han sårade mej nåt grymt sist, men ändå är jag här och känner att jag vill göra allt för honom!

Jag tror jag klarar mej ur min depression med. Har inte mått så här bra på jag vet inte hur länge. Helt sjukt hur jag kan ställa mej upp efter allt jag kämpat med, sen falla ner på knä för en kille! :p En jävla toffel är jag. Usch!