Auschwitz finns fortfarande

Jag kom med mina syskon. Vi satt ihopträngda i en mörk flakbil som skakade och förde oväsen på väg till vad jag och mina syskon trodde var vårat nya hem. Spännande och självklart bättre än där jag hade fötts, antog jag. Våran mor måste ha varit sjuk eller på något annat sätt oförmögen att ta hand om mej och mina fyra syskon.

Efter vad som kändes som en evighet (där mitt hopp också sinade), stannade bilen en längre stund. Jag viskade till mina syskon att nu verkar vi äntligen vara framme. Dörren öppnades hastigt. Ljuset slog mot oss och mina syskon trängdes lite skrämt emot mej. En man pratade på främmande språk, hans tonläge lät stressat och argt. Ändå var jag tacksam. Det var ju ändå den människan som hade hjälpt mej och mina syskon från våran födelseort och min troligen sjuka mor. Tacksamheten var stor, tills mannen tog ut mina syskon, men inte mej. Dom ropade och skrek, protesterade, men eftersom vi inte talade mannens språk så antog jag att han inte förstod. Avsaknaden av kommunikation var akut kände jag och jag försökte förgäves lugna mina syskon som fördes längre och längre bort från mej.

Jag själv fördes snart iväg jag också, men åt ett annat håll. Jag fick nu panik. Jag kom till ett rum där flera andra som jag var inträngda- Dom såg rädda ut. Jag bokstavligen slängdes in i det trånga rummet och dörren stängdes hastigt igen bakom mej och dom andra. Till min lättnad pratade dom jag hamnat hos mitt språk och jag frågade vart vi var. Många pratade i munnen på varandra och gjorde mej nervös. Jag ville inte lyssna på dom när dom började prata om döden, att dom hade skymtat en familjemedlem med blod på sej när dörren öppnats en dag för mannen att kasta in en matbit åt dom efter flera timmar av hunger.

Dessvärre, efter nio månader i det här kaoset, såg jag en dag ett av mina syskon ligga blodig på marken en dag då mannen kastade in vad som skulle bli min sista måltid.
Dagen efter, då jag hade så mycket sår i mina ögon och öron av dåliga hygieniska förhållanden i det lilla trånga utrymmet, när mitt hopp för det nya stället jag kommit till hade försvunnit, och jag hade insett att mina fångna vänner hade talat sanning om allt lidande, så tog mannen ut mej i det starka solljuset.
För en sekund återfick jag hopp om att få vård, se mina syskon igen, få bättre mat, få en chans.
Hoppet försvann snabbt när jag blev instängd i ett annat minimalt rum. Dörren stängdes snabbt och i mörkret och paniken kom gasen.

Jag skrek.

 

Auschwitz finns kvar för alla minkar som lever på pälsfarmerna. Gör även denna grymhet till historia. Stöd inte pälsindustrin.

Författare: Linda Holmgren