My cat, who never is outdoors during nights, has been missing for two days. I’ve been putting up posters with a reward for those who find her.
I’m not celebrating New Year tonight. I’m broken. My cat is my everything. I love her so much I feel so lost when she’s gone :( She has never gone away like this before and I fear she might have been locked in a garage or something..
I feel empty eventhough I feel like I have 200 tons of sadness weighing my chest down. I haven’t been sleeping or eating well at all since her disappearance. And I fear I won’t do it until I know where she is.

People are celebrating the New Year tonight, the end of 2011, laughing, drinking, shooting fireworks… and all I can think about is maybe my cat is sitting locked in somewhere, being terrified of all the noises and fireworks?

I do feel like I have done everything in my power. I’ve searched everywhere a thousand times, put up posters even on the internet, leaving food outside, sleeping with my door ajar in case she comes back when I sleep… 
I break down crying and wanting to disappear. I can’t stand this feeling of not knowing what has happened to the light of my life. She’s my everything, the reason I stay alive but tonight I wanted to hurt myself…cause I can’t stand these feelings ripping me apart from the inside…
I feel so helpless. Wanting to be outdoors 24/7 calling her name, but I feel like the chances of her coming back tonight when people are shooting fireworks are really small :(
I can’t look at her food bowl, her boxes of food, her litter box or anything that relates to her without breaking down. I will do ANYTHING to get her back safe :(

But yeah, searching for her more tonight feels useless cause of the fireworks and I don’t have a flashlight to go into the woods with…
My boyfriend will come to me after midnight (he’s at a new years party) cause he doesn’t want me to sleep alone and I’m thankful for that!
I miss my cat so much it hurts in every fiber of my soul and heart :(

The search will continue tomorrow for as long as there’s daylight.

Please be safe, my sweetheart. Mommy loves you and misses you so badly!

Till dom som kanske bryr sig

Skrev detta i ett mail till min pojkvän och jag orkar inte skriva om mina tankar som jag vill även skriva ner i min blog, så jag kopierar mailet rakt av. Det är rått, ärligt och så det är:

klockan är nu snart 02.30 och jag har brytit ihop…jag orkar inte leva i det här samhället längre. Jag orkar inte gå på rehab för det enda som skulle få mej rehabiliterad är att slippa det här samhället, inte att deltaga i det, som är målet med min rehab. Jag mår så jävla dåligt och är så jävla olycklig…anledningen till att jag har kass ekonomi är för att jag försöker köpa mej lycka, för det är så det här samhället funkar. Inte just att jag måste ha dom senaste grejerna, men att jag måste ha saker. Jag måste betala hyra i en överdrivet dyr stad. Dom som inte kan betala hyra blir ohyra i rännstenen. Jag orkar inte mer…om jag kände att jag var klar med mitt liv skulle jag nog ta livet av mej, men mitt liv har aldrig ens börjat för jag har “svårt att passa in”. Jag och alla insatser (arbetsförnedringen, försäkringskassan etc) har försökt i flera år att modellera mej in i samhället. Men jag är så jävla olycklig. Det är samhällets fel att jag går på piller, att jag är helt psyko och får ångest över allting. Och jag orkar inte längre..jag vill bara dra härifrån. Jag skiter fan i om jag blir hemlös i en skog, men jag vill bort..jag orkar inte få ångest över allting som samhället och arbetsförmedlingen och regeringen tvångsmatar mej med. Jag spyr ändå upp det på kvällarna, typ.. jag hatar samhället, jag hatar mänskligheten och jag hatar mitt liv. Varför ska samhället ta MITT liv? Jag kommer ta mitt liv på grund av samhället och jag vill inte det! Jag vill inte tvingas in i den jävla äckliga lådan som alla andra gladeligen mosar ner sej själva i! Jag har tänkt i ialla fall tre års tid (om inte mer?) på att dra ifrån allting och bli självförsörjande. Jag är livrädd för att börja bli självförsörjande för att jag inte vet hur fan jag ska bryta mej loss från den här skiten och börja, men jag orkar inte leva så här längre. Ojag orkar inte ha ångest över att mitt liv är skit och det kommer aldrig nånsin bli bättre om jag inte förpassar mej bort från det här sjuka samhället och vägrar ta del i det.
Jag vet att ingen i min nuvarande omkrets av familj och vänner kommer förstå eller uppmuntra mej att göra nånting sånt, men jag dör långsamt i händerna på arbetsförmedlingen, regeringen, samhället, rehab etc etc…det enda alla vill att jag ska gör är att tjäna systemet och dra in pengar till svinen som sitter på sina tronar redan, men jag är inte sån! Jag kan inte göra sånt för jag föddes till att leva MITT liv och inte slava för nån annan! Jag är så jävla trött på det här! På att vara så jävla olycklig, kvittar vart jag är, vad jag gör, vem jag älskar, så är jag så jävla olycklig hela tiden och jag VET att det är pga att jag inte kan passa in i samhället och jag vill inte det heller! Jag tar snart min katt och drar nånstanns där ingen kan hänga mej i röven och tvinga mej till någonting för att tjäna nåt system. Jag bor hellre i skogen och dör i skogen än att dö så som jag har det nu! Jag tror inte du vet hur mycket filmen “Into The Wild” betyder för mej…det är så jag vill göra och jag skiter i om jag skulle dö på kuppen medan jag höll på att bli fri. Jag skulle iaf “die trying” och det är fan så mycket mer eftertraktat än att dö på nåt jävla rehab! Jag vet inte hur jag ska orka…om jag orkar vakna om några timmar och släpa mej till rehab ska jag säga allt det här till dom. Inte för att dom kommer bry sej..alla låtsas bara bry sej om mej så länge jag tar min medecin typ…fy fan!! Jag är så jävla arg inombords att jag vill spy, men istället ligger jag och stortjuter i fosterställning i min soffa och vill krypa ur mitt eget skinn…